Världen

Vi befinner oss på 2100-talet. Befolkningen i Finland har koncentrerats mer och mer till städer, och i takt med att städerna växt har resten av landet blivit allt mer ödelagd. I synnerhet landsbygden har tömts på folk, och det finns knappt någon mark kvar som går att odla. Livsmedelsproduktionen har överförts till enorma industriella växthus och stora kommersiella laboratorier där olika sorters livsmedel produceras syntetiskt. Egentliga skogar och andra naturliga naturmiljöer existerar numera endast i privata skyddsområden, som endast de riktigt rika har tillgång till. Största delen av de naturliga miljöerna har förstörts för länge sedan av klimatförändringen och mänsklig verksamhet. Städerna omringas av karga ödemarker där det är få växt- och djurarter som överlever.

I och med den teknologiska utvecklingen kan dock nästan vem som helst gå på äventyr i skogar eller tillbringa tid vid havet i den virtuella världen. Utöver underhållning har teknologin också gjort det möjligt för människor att skaffa olika typer av implantat – det är dock bara de rikaste som har råd med sådana. De fattigare är tvungna att nöja sig med billiga kopior eller klara sig med äldre teknologi. Klyftan mellan rika och fattiga har vuxit, och det är i synnerhet de rika som har dragit nytta av den teknologiska utvecklingen, oavsett om man talar om medicin, trafik, boende eller säkerhet. De flesta kämpar ändå på och försöker skapa ett så gott liv som möjligt för sig själv inom de ramar som samhället och världen kan erbjuda. Den konflikt som kallas suffragettkriget har dock slutligen nått även Finlands gator, och slitit sönder den redan bräckliga samhällsfreden.

För 21 år sedan började Zoza-viruset spridas snabbt runtom i hela världen, och på de värsta platserna insjuknade upp till 75 % av kvinnorna. Inom en mycket kort tid hade viruset dödat cirka 10 % av alla världens kvinnor. Pandemins konsekvenser var förödande: sjukhus och bårhus fylldes snabbt och i synnerhet kvinnodominerade branscher led av stor brist på arbetskraft. De som inte dog av sjukdomen blev infertila eller fick stora svårigheter med att bli gravida. Det här ledde till att nativiteten sjönk drastiskt på alla håll i världen.

De flesta stater reagerade med att skapa strukturer och lagstiftning som skulle stärka nativiteten. I praktiken betydde det att personer som klassades som kvinnor fick en lägre ställning: abort förbjöds i nästan hela världen, man gjorde det svårare för kvinnor att arbeta och studera, och senare verkställdes detta med hjälp av lagstiftning. Rättigheterna för könsminoriteter begränsades och kvinnodefinitionen inskränktes. Kvinnor uppmanades att gifta sig i ung ålder, och eftersom högskolor och arbetsplatser allt oftare slog igen sina dörrar för kvinnor och ogifta kvinnors ställning försvagades allt mer, fanns det inte alltid många andra alternativ att ta. Å andra sidan fanns det många välbärgade familjer som gärna stödde sina döttrars möjligheter till ett gott äktenskap och chansen att bli gravid och föda barn. Som stöd för gravida kvinnor skapades allt mer omfattande hälsovårdstjänster som så småningom kom att efterlikna anstalter. I bästa fall var de här anstalterna som lyxhotell där man tog hand om kvinnorna och deras välmående; i värsta fall var de fängelser där en gravid kvinna enbart var en inkubator för ett foster.

Fattigare föderskor var i praktiken tvungna att ge ifrån sig sina nyfödda barn till adoptivfamiljer, likaså föderskor som av en eller annan orsak ansågs vara olämpliga som mödrar. Allt eftersom blev människohandeln med fertila kvinnor och nyfödda barn vanligare och tog en mera organiserad form.

Till en början stödde staten fertilitetsbehandlingar och konstgjord befruktning. Otaliga hälsovårdsföretag marknadsförde sina fertilitetsbehandlingar och staten gav frikostigt sitt stöd för det. Släktingar pressade ofta kvinnor att söka vård, och det var inte alla privata kliniker som krävde kvinnans eget samtycke. Till slut tog Finland precis som Sverige i bruk en lag som innebar att kvinnor kunde åläggas att gå igenom obligatorisk konstgjord befruktning. I princip kunde man bryta mot lagen och klara sig med stora böter, men i synnerhet fattigare kvinnor dömdes i praktiken till fängelselika barnabördsanstalter.

Det ordnades stora protester mot lagen: kvinnor hade inte blivit fråntagna sin yttrandefrihet och mötesfrihet, även om den hade begränsats och försvårats på många sätt. Det uppkom flera aktivist- och människorättsgrupper som främst bestod av kvinnor och som spred information och motarbetade lagen. Den kvinnliga ickevåldsamma motståndsrörelsen var utan motstycke och inkluderade kvinnor från olika samhällsklasser och bakgrunder. Kvinnogrupperna ordnade demonstrationer, delade ut flyers och samlade in underskrifter. Regeringen och media dömde kvinnornas kampanj hårt, och de som motsatte sig tvångsbefruktningslagen stämplades som ålderdomliga och samhällsfientliga. I offentlig media jämställdes rörelsen till och med med terrorism, och de kvinnor som understödde rörelsen sågs som själviska och fiender till mänskligheten.

Kvinnor organiserade en nationell stordemonstration mot tvångsbefruktningslagen. Det var fråga om en enormt kraftinsats: demonstrationen hade inte fått något tillstånd och flera arrangörer arresterades, så man vågade inte använda internet eller telefoner. Förberedelserna skedde i hemlighet och info om demonstration spreds via djungeltrumman. Militärpolisen slog till mot demonstrationen med en kraft som aldrig tidigare skådats i Finland: ett tiotal kvinnor dog och hundratals togs in på sjukhus. Någon exakt siffra över hur många som arresterades finns inte. Det ryktades om att de kvinnor som deltagit i demonstrationen stängdes in i ett fängelse som specialiserat sig i fertilitetsbehandlingar.

Lagen om tvångsbefruktning godkändes och trädde i kraft. Militärens bruk av våld skrämde iväg många kvinnor och i praktiken försvann hela den ickevåldsamma motståndsrörelsen. Många ansåg att kampanjen hade misslyckats, eftersom man inte hade lyckats stoppa lagen från att träda i kraft.

Alla kvinnor gick dock inte med på att ge upp. Ickevåldsamt motstånd verkade inte ge något resultat, och eftersom traditionella motståndsmetoder inte bet på statens extrema bruk av våld och tvångsmetoder, övergick en del av kvinnorna till beväpnat motstånd. Så började inbördeskriget som blev känt som suffragettkriget, och som fortfarande pågår.

Numera består den beväpnade motståndsrörelsen av flera olika stora fraktioner och löst sammanlänkade dolda gerillagrupper som utför terrordåd och mord på politiker. På grund av dessa tillslag skapades en specialenhet vid polisen, Avdelningen för Feministisk Brottslighet (AFB). AFB har snabbt blivit en paramilitär, tungt beväpnad enhet som i praktiken har obegränsade resurser och befogenheter, en enorm budget och en effektiv intelligensavdelning. AFB har också sina egna okända fängelser, som ofta nämns i samband med försvinnanden, tortyr och experiment på människor. Ju längre inbördeskriget pågått, desto mindre har bägge sidor brytt sig om mänskliga rättigheter.

Livet i motståndsrörelsen

Motståndsrörelsen är uppdelad i olika grupperingar, så kallade fraktioner. Fraktionerna skiljer sig kraftigt från varandra både vad gäller metoder och värderingar. Största delen av grupperna samarbetar åtminstone sporadiskt, men det finns också mycket konflikter och stora skiljaktigheter mellan fraktionerna. Även om olika grupperingar skiljer sig åt finns det också mycket gemensamma sätt och traditioner innanför motståndsrörelsen.

En fraktion kan ha från ett tiotal till flera tusen medlemmar som kallas syskon eller systrar. Fraktionerna är uppdelade i stridsgrupper på 3–6 systrar. Stridsgrupperna strider tillsammans som en tätt sammansvetsad enhet och bor också ofta tillsammans. I princip är en stridsgrupp en professionell enhet, men i praktiken är gruppens interna relationer ofta mycket nära och viktiga.

Utöver att man tillhör en stridsgrupp hör varje syster också till en så kallad kull. En kull är en grupp systrar som anslutit sig till motståndsrörelsen samtidigt och har gått igenom sin skolning tillsammans före de rekryterades till fraktioner och placerades i stridsgrupper. Kullar kan se ut på många sätt: i en del förekommer hetsiga strider mellan systrar, i andra finns en stark ömhet och en stödjande atmosfär. Oavsett hurdana de känslomässiga banden inom kullen är, förblir de starka och hållbara.

Samtliga fraktioner respekterar de veteraner som kallas mödrar. Mödrarna är stridsveteraner som av en eller annan orsak har lämnat den aktiva striden och gått över till att rekrytera och utbilda nya rekryter till motståndsrörelsen. Det är inte möjligt att gå med i motståndsrörelsen utan att ha fått utbildning och godkännande av mödrarna. I princip är det också mödrarna som bestämmer vilken fraktion och vilken stridsgrupp en rekryt placeras i. Mödrarna är erfarna och opartiska stridskämpar som stöder och hjälper systrar. De ger också tröst och stöd då de uppoffringar som krävs blir för tunga att bära.

En annan sak som förenar hela motståndsrörelsen är kulten kring Syster Död. Att vara en syster innebär att döden alltid är närvarande. Vänner dör i kriget och varje syster riskerar hela tiden att dö en våldsam död. Varje syster har sitt eget sätt att hantera saken, och var och en måste hitta ett sätt att leva med döden eller lämna motståndsrörelsen. I motståndsrörelsen har det blivit vanligt att tala om Syster Död som om hon vore en stridskamrat, som alltid är med en i striden.

Det är också viktigt att komma ihåg de fallna, och olika fraktioner och stridsgrupper har olika traditioner för hur man hedrar minnet av stupade kamrater. En del har som vana att bära små föremål till minnet av fallna kamrater, en del tatuerar in deras namn på sin kropp, och andra grupper samlar ihop namnen på de som fallit vid en viss plats. Var och en som dött i strid hedras som en hjälte eller en martyr. De fallna hedras och minns ofta med en fest där man tillsammans dansar till ett nästan extasliknande tillstånd – denna dans kallas ibland Dance Macabre eller helt enkelt Dansen.

Fight Like a Girl äger rum under ett möte mellan fem fraktioner och det här mötet når sin kulmen i en gemensam Dans till minnet av fallna systrar. Men före det har fraktionerna och stridsgrupperna en sällsynt möjlighet att träffa bekanta, utbyta information och hålla råd. Mödrarna presenterar också de nya rekryterna och fördelar dem i fraktioner och stridsgrupper, som å sin sida passar på att ta emot den nya systern i en trygg miljö.

Övervakning och kommunikation

Alla i motståndsrörelsen vet att AFB:s kameror och mikrofoner kan finnas var som helst. På allmänna platser, vid ämbetsverk, i kontor, i restauranger, i parker, i taxibilar, bussar och tåg. Och framför allt i telefoner. AFB:s mikrofonnät övervakas av en artificiell intelligens som utvecklats för att snappa upp ord och fraser i anslutning till feministisk terror. Taligenkänningsfunktionen är beroende av teknologin från internationella jättar, och fungerar därför bäst på engelska. Utöver bristen på utbildning är detta huvudorsaken till att motståndsrörelsen knappt använder sig av engelska överhuvudtaget. Svenska, som är besläktat med engelska, kan identifieras i någon mån av den artificiella intelligensen, och finska endast till en viss grad. Teknologins svaghet ligger i att den inte kan avgöra när det sker byten mellan språk. Då det ofta sker växlingar mellan språk stör detta algoritmen. Därför har motståndsrörelsen valt att använda en blandning av finska och svenska i sin kommunikation.

Alla systrar vet att det inte är säkert att använda mobiltelefoner. Många har förstås en mobiltelefon, men sköter aldrig ärenden som har något att göra med motståndsrörelsen med den. All elektronisk kommunikation inom motståndsrörelsen sköts via Nebula Prime:s säkra terminaler. Det finns inga andra godkända alternativ, och en syster som använder osäkra kanaler för motståndsrörelsens ärenden kan sätta hela rörelsen i fara – och om hon blir fast för det är hon i stort trubbel. Straffen kan vara mycket hårda.

Fienden

I suffragettkriget för motståndsrörelsen krig mot patriarkatet; det är alltså INTE fråga om ett krig mot män. De som har makten – politiker, militära ledare, men också soldater och poliser – är i praktiken huvudsakligen män, men det patriarkala systemet stöds också av många kvinnor, varav en del har stor influens. Det finns å andra sidan också många män som har anslutit sig till motståndsrörelsen och deltar i striden. Trots detta finns det även systrar och hela stridsgrupper inom rörelsen som uttryckligen hatar alla män och ser dem som fiender.

I de flesta fallen är en fiende ute på fältet ändå alltid en inflytelserik understödjare av patriarkatet, och en man. Motståndsrörelsen har upplevt slitningar i fall där målet har varit en kvinna som stöder patriarkatet (en del systrar accepterar inte någon som helst våld mot kvinnor) eller en man som inte stöder patriarkatet på något sätt eller till och med själv förtrycks av det (en del systrar godkänner inte någon form av våld som riktas mot oskyldiga eller personer som är offer för patriarkatet).

Vapen

Lajvet innehåller inte någon egentlig strid eller skottlossning, och karaktärens egna vapen är rekvisita som inte används för strid under spelet. Om du vill kan du alltså ta med dig ett airsoft-vapen (utan kulor, avlägsna batteriet eller låt bli att fästa kassetten), ett nerf-vapen, en vattenpistol, ett fejkvapen eller rekvisita som du gjort själv. Du behöver alltså inte något vapen som fungerar för det här spelet, bara något som passar din karaktärs stil. Eggvapen kan vara gjorda av latex eller boffermaterial, det kan också vara ett slött metallvapen eller någon annan typ av fejkkniv. Inte heller eggvapen ska användas under spelet (om inte detta sker enligt överenskommelse mellan spelarna och spelledningen på förhand). Lajvvapen får inte bäras synligt utomhus.

I spelet finns det ett träningssområde där det är tillåtet att använda de nerf-vapen som spelledningen skaffat specifikt för den arenan. Dessa vapen är också ingame nerf-vapen, och avsedda för träning. På arenan får man inte använda egna nerf-vapen (som alltså ingame naturligtvis är riktiga vapen).

I spelvärlden finns det tre typer av skjutvapen, som alla har sina goda och sina dåliga sidor. Traditionella skjutvapen som fungerar med kulor är lättanvända och pålitliga – och dessutom lättare att reparera och underhålla än moderna vapen. Den här typen av traditionella skjutvapen kallas Smällare, eftersom de är märkbart med högljudda än modernare vapen.

Laservapen är effektiva och pricksäkra, men har en kort livslängd. De är också opålitliga, och slutar lätt att fungera, i synnerhet i kyla och i dammig luft. Dessutom är de mycket känsliga för EMP-stötar (elektromagnetiska stötar).

Bioteknologiska vapen dödar inte offren genast utan bedövar och infekterar dem med ett virus. Bioteknologiska vapen är effektiva och farliga men havererar lätt, vilket kan leda till att viruset sprids till den som avfyrat vapnet och andra i närheten.

Utöver skjutvapen används en mängd olika sorters skarpa vapen och tillhyggen – i praktiken kan vad som helst göras till ett vapen och olika stridsgrupper har olika metoder samtidigt som olika systrar har olika preferenser gällande vapen. Du kan alltså själv välja vilken typ av vapen din karaktär kan tänkas ha. Alla vapen ska godkännas av spelledningen på spelplatsen före spelet.